I ett tidigare inlägg skrev jag om barn och barnuppfostran. Huruvida man använder sig av skamvrån, tankestol eller vad man nu kallar det. Och dilemmat med att hitta en uppfostringsmetod som är lagom sträng i kombination med respekt för både barnet och den vuxne. I senaste numret av Vi Föräldrar kan man läsa en debattartikel i ämnet, om den allt tuffare och auktoritära synen på barn, både i hemmen och i skolan.
Ämnet är intressant och åsikterna lika många som variationerna i metoderna. Jag kan inte säga vad som är rätt och fel, däremot tycker jag att vi alla är skyldiga att ta en funderare på hur vi gör. Vad förmedlar vi till barnen och vad får vårt handlande för konsekvenser i långa loppet?Att dessutom stämma av med sig själv under uppfostrans gång borde vara a och o. Fungerar det jag har satt som norm för vår familj, känns det respektfullt och bra för oss alla? Jag tror absolut inte att en "låt gå-gör vad du vill" metod är den rätte, gränser är bra och nödvändiga. Men det är kanske snarare hur man presenterar dem som det handlar om.
I ett avsnitt i artikeln kan man läsa... Jag vill att mina barn ska växa upp till modiga och starka människor, som vågar tänka själva och vet sitt eget värde. Och det lär man inte ut genom att använda skamvrå och maktfullkomlighet...
I artiklen kan man läsa om något som kallas för barnuppropet. En namnlista på nätet för barnens rätt att bli sedda och uppmärksammade utan att ta till hårda nannymetoder.
För er som vill skriva på barnupproret, så gör ni det enklast här
3 kommentarer:
Hej1 Jag bloggar runt lite på min lunchrast och plötsligt dök du upp. Vilket intressant inlägg med många bra tankar att diskutera runt.
Du har också trevlig blogg hit kommer jag att kika in flera gånger.
Mvh Lotta.
Barnuppfostran är inte lätt....
Det är verkligen inte lätt, men det känns som om sen den dagen Noah kikade ut i denna stora förvirrade värld har mitt liv förvandlads till att göra allt vad som står i min makt för att göra Noah till en hel vuxen (rätt eller fel?)
Skicka en kommentar