lördag 31 januari 2009

Träffas i sjukdomstider?

Hur gör man för att få till det med sina vänner? När alla har småbarn och ständiga sjukdomar? Det kan ju för fasen gå flera veckor utan att man ens ses. Vi har inte träffat några av våra bästa vänner på två veckor, dels på grund av sjukdomar. Telefon i all ära men för mig räcker det inte längre. Och bara viljan att ses räcker inte heller. Jag saknar dem! Vi måste snart träffas oavsett sjukdomar och smittorisk. För om man är två familjer med totalt fem barn så finns det snart ingen annan utväg. Det lär ju alltid var något barn som är sjukt. Visserligen har vi en bebis som helst inte behöver bli sjuk, men vad ska vi göra till slut?!

Någon som har sådana där tuffa smittskyddsuniformer att hyra ut, ni vet sådana som är med på film?
Vi saknar våra vänner!!!

fredag 30 januari 2009

Ni na ni na ni na na na... Boktips!


För alla er som tycker det är kul med relationer, sex och kärlek har jag ett bra boktips. Läs
Kåt, glad och tacksam av Eva Sanner. En suverän bok om hur man hittar lusten, hur man ökar spänningen och kåtheten emellan sig som par. Kom ihåg att kåt inte bara innebär sex utan egentligen betyder levnadsglad. Den handlar inte bara om sex utan mycket om relationen och hur man ska hålla liv i den. Boken är full med övningar, tankeväckande frågor och funderingar kring allt som rör samspelet mellan två människor som älskar varandra.
Läs den! (klicka på rubriken så kommer ni direkt till adlibris.com)

På ett ställe i boken stod det att man älskar varandra mer genom att älska ofta, helst varje dag. När jag berättade detta för min man tyckte han att lät otroligt vettigt och bra. Jag föreslog sedan att vi också skulle börja dansa tillsammans, helst tango. Då lät det så här:
– Älskling, det låter ju jättebra, där hör du. Förstår du hur mycket jag älskar dig som vill älska varje dag?
– Jo, men kan vi inte börja dansa tillsammans. Något sensuellt, som tango. Det ska också vara bra för lusten.
– Hmm, när jag tänker efter så räcker det nog med varannan dag...


torsdag 29 januari 2009

Blir Supernanny också drakarg????


Kan Supernanny Jo Frost också blir arg? Ni vet så där j-la arg så att man sprutar eld som en drake. Eller lyckas hon alltid hålla sitt pedagogiska lugn när barnen använder hennes egna argument emot henne? När de skrattar och struntar i vad hon säger? Använder hon då bara den fasta lugna rösten och tar dem till "naughty corner" där de helst ska sitta kvar?
Om man nu inte vill använda naughty corner, är man som förälder bortom all räddning då? Kommer ens monsterkids bli värstingar och råna gamla damer på stan? 

Jag och min man använder inga skamvrår eller naughty corners, det är inte vår grej. Passar inte vår familj. Vi argumenterar, blir arga, förklarar, bråkar, försonas etc etc med våra barn. Försöker få barnen att förstå andra människors känslor. Förstår hur deras agerande påverkar andra. 
För oss är det viktigt med respekt. Som förälder ska man också förtjäna sin respekt. Det tycker inte vi att man gör genom att placera sina barn i ett naughty corner. "Slutar du inte nu så får du sitta i naughty corner..." Vi försöker istället förklara och försöka få barnen att förstå vad som händer när de beter sig på det ena eller andra sättet. Med blandat resultat.
Jag tror att vi är inne på ett vinnande spår, i längden. Det kanske blir mer slitigt under tiden än naughty corner men tids nog...

Häromdagen sa (läs vrålade) en av sönerna till mig: Mamma, du lyssnar inte... Jag var lika arg och var på vippen att för hundrade gången svara Det gör jag visst när jag insåg att han hade rätt. Det gjorde jag inte alls. Jag var bara intresserad av att få honom att göra som jag ville, oavsett om det egentligen var rätt eller inte. 

Dumma dumma mamma, off you go to the naughty corner...


Sugen på tjursperma eller fiskpeeling?


Eller varför inte ligga i en rymdkapsel och vibrera bort dina fettceller? Eller långsamt flyta runt i en specialdesignad gondol samtidigt som du blir masserad med olja av en italiensk massör? (Ok, det kanske låter lite intressant när jag tänker efter...)  Eller vill du hellre låta uppvärmda golfbollar smeka din ömma kropp?
Nej, det är inga konstiga sexuella böjelser eller lekar. Det är bara exempel på annorlunda SPA-behandlingar som finns att tillgå på olika ställen i världen. Jag hittade en artikel om världens knäppaste behandlingar och ja, jag måste nog hålla med. Fast det där med fiskpeeling kanske inte vore så dumt. Nu när jag tänker efter kanske barnens akvarie kommer till någon som helst nytta. Undrar om det funkar med neontetra också?

Klicka på rubriken om du vill läsa mer, så länkas du direkt till artikeln på aftonbladets hemsida.
Mina vänner, vi lever i en galen värld!

onsdag 28 januari 2009

Kommentera mera, please!

Hörni, när man sitter och skriver betyder det så mycket att få kommentarer. Jag vet ju att ni är inne och läser, det finns besöksstatistik... I can see you... Skämt åsido. Jag uppskattar verkligen de kommentarer som redan skrivs, men jag vill ha vill ha vill ha mer. Positivt eller negativt spelar ingen roll, det är uppskattat med kommentarer och åsikter av alla de slag.
Kommentera mera omedelbums!

Nu ska jag återhämta mig efter kvällens pilates-pass. Jag har upptäckt en massa nya muskler som jag inte hade en aning om och de är i vääääääääääldigt behov av träning...

Onsdagsmisk på er!

Ni na ni na ni na na na... Boktips!


Satt och tittade i bokhyllan innan och hittad en gammal goding. Läste den för ett par år sedan men den tål att läsas om. Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. En underbar parodi på det manliga/kvinnliga samhället och jämställdheten. Den är skriven på 70-talet men känns ändå aktuell. Den handlar om landet Egalia där allting är omvänt. Där är det kvinnorna som styr och männen är hemma och tar hand om barnen. Kvinnorna åker till sina fruklubbar och lämnar männen hemma med sina papiljotter och hårvaxningsapparater. Männen äter p-piller och tvingas bära pehå. Kvinnor kan när som helst förlusta sig med en man oavsett vad han vill. 

Den bjuder på en hel del skratt och tankar om hur det står till med balansen oss emellan!

Vad ska den handla om egentligen?


Varför ska det vara så svårt att välja? Omöjligt rent ut sagt. Jag kan inte bestämma mig för vad jag vill skriva om. Tacksamt på ett sätt. Det finns för mycket att välja mellan. Ingen fara för idétorka här inte. Men nackdelen är att det nästan blir svårare att komma till skott. På ett sätt kan jag vara avundsjuk på dem som har ett självklart ämne. Svår barndom, alkoholistföräldrar, sjukdom etc etc. Misstolka mig inte nu. Jag är inte avundsjuk i den bemärkelsen att jag vill ha deras livssituation, utan mer på det självklara valet av ämne.

Det finns så många ämnen som virvlar runt i min hjärna och bland mina papper. Har en idélista på ämnen/handlingar som är ganska lång. Det svåra är nu att hitta det som är jag. Det som passar mig och min själ. En vän sa för ett tag sedan "skriv för din skull, inte för att bli utgiven". Struntprat tänkte jag först. Men på ett sätt har hon rätt. Att skriva för att bli utgiven blir som att sätta likamedtecken med prestationsångest. Frågan är bara vad som är jag, vem är jag egentligen? Förslag?

tisdag 27 januari 2009

Herregud vilken pärs!

Vi har en härlig omgång av magsjuka i vår familj. Dottern blev sjuk i fredags kväll, som ni redan vet. I söndags kväll blev jag dålig, satt på toa större delen av kvällen/natten. Enda behållningen av det är ju att man får en välsköljd tarm...
I natt blev mannen sjuk, och nu vid lunch sa ena sonen att han frös. När jag tog tempen så visade den 39,1°. Visserligen inget mer än feber ännu, men man vet ju aldrig. Vilken tur att jag hann bli frisk!!!!

Ni kanske undrar hur det går med mitt skrivande. Och om sanningen ska fram så går det väldans långsamt. Jag skriver en bit ibland men mycket av processen pågår i mitt huvud. Tänk om man kunde koppla något slags USB-minne till hjärnan och helt enkelt bara plocka ut hela texten. Så slipper jag sitta och knata ner den en gång till. Vem vet, om några år kanske det är en verklighet – skrämmande tanke...

Läste min singelväninnas blogg innan. Hon hade varit på vinlunch och shopping i Gbg i lördags, följt av förfest och sedan lokal. Det lät som ofantlig mammalyx i mina öron. Härligt K, unna dig mer sådana lördagar, det är du värd!

I morgon ska jag åka till Coop och köpa färg för att förvandla dotterns träfärgade Ruff Knuff-stol (Tripp Trapp-kopia) till en tuff stol i svart. Det är också en slags mammalyx som inte är att förakta. Återkommer med resultatet.

Puss å kram!



söndag 25 januari 2009

Jag har ändrat mig...

... jag är en helt suverän mor åt mina barn, faktiskt den bästa de kan ha. Men eftersom perfekt lätt blir trist så behöver även jag en "fläck" och det får vara min pannkaksstekning. Jag är bra på så mycket annan mat, så jag kan nog leva utan att kunna steka plättar. Frågan är om barnen får psykiska men av alla brända små pannkaksklumpar jag serverar. Men å andra sidan så har jag vänner som har psykologisk kunskap så det borde reda sig i slutänden.

På tal om fläckar så har vår dotter haft sin första magsjuka. Antingen influensa eller en otäck bakterie från badhuset. Vi var nämligen där i fredags med kompisar. Dottern älskar ju att bada och svalde halva barnpoolen. Senare på kvällen spydde hon som en rejäl karl. Och flera gånger på natten. Som tur är lyckades vi klara oss från att få större ansamlingar på oss. 
Annat var det en gång för många år sedan när grabbarna var magsjuka. Den ene satt på soffarmstödet och hade precis fått en flaska välling. 1 minut senare spydde han upp allting över sig själv och mig som satt bredvid. Yummie med kräks i håret...
Jag berättade det för honom igår på tal om lillasysters kräkande varpå han svarade "Jag kommer ihåg det mamma, det var roligt...." Ja, verkligen...

Nu ska jag sluta innan alla ni andra mår illa av bara läsandet. Dottern mår ju bra nu så här är allt frid och fröjd.
Hej hopp kvinnokropp!

torsdag 22 januari 2009

Jag är en dålig mor!

Jo, det är sant. Jag kan nämligen inte steka pannkakor eller plättar. Borde inte en god mor kunna det? Det spelar ingen roll hur jag gör. De små jäklarna envisas med att brännas fast eller klumpa ihop sig. Fråga min man. I vår familj är det han som står för all plättstekning.
Vi har nog den sämsta spisfläkten i hela västsverige. Det spelar ingen roll om fläkten står på högsta, den är helt enkelt kass. Varje gång man steker för mycket eller länge så går brandlarmet. Flera gånger har larmbolaget ringt och jag har generat fått förklara att jag lagar bara kvällsmat, nejdå ni behöver inte rycka ut. Så idag tänkte jag att nu jäklar så ska åtminstone inte brandlarmet tjuta när jag lagar mina skruttiga plättar. Upp med alla fönster, altandörren och ytterdörren. Efter en stund så började jag känna mig lite stel i fingrarna av kylan men brandlarmet löste åtminstone inte ut. Dessutom bestämde sig min dotter för att sitta ensam i sin gåstol var det tråkigaste som fanns och vägrade sluta gallskrika om jag inte tog upp henne i famnen. Hey baberiba, vad lätt det är att vända plättar med en hand... 
Alla ni ensamstående mammor och pappor där ute, hur orkar ni? Hur står ni ut? Jag har varit ensamstående light nu i fyra dagar och jag ligger nere för räkning. Ni är vardagshjältar!

Undrar om barnen kan lära sig att steka pannkakor, borde nog lära dem det. Just det, den uppgiften får nog bli min mans...

Vänner för livet


Jag är så lycklig! Jag blir alldeles varm i hjärtat av vetskapen att jag har så fina vänner. Genom livet träffar man olika människor, en del gör starkare intryck än andra. En del stannar längre tid, andra kortare. Vi tillför alla olika saker i varandras liv. Mina vänner tillför väldigt mycket i mitt. Vad tomt det skulle vara utan dem. Just nu, där vi är i livet, med alla småbarn och större barn är det ibland svårt att finna utrymme även för vänner. Det värmer att veta att de finns kvar, att vi finns för varandra genom hela den här resan. Från början till slut.
Tänk, vad fantastiskt det är egentligen... det finns människor som älskar och respekterar dig just för att du är du. Med alla baksidor och egenheter, positiva delar ja, kort och gott – de älskar oss som vi är. Och det är något att vara ödmjuk inför.

Denna dikten skrev jag till en vän en gång...

I dig bor vänskap

vi lever här och nu
i en värld där alla trampar på
blinda för varandras ensamhet och längtan
förblindade av upptagenhet och egoism

i en värld som rymmer lögner och svek
står du befriande rak
du bär en plats mörkret inte når
erbjuder skydd när stormar river

du låter mig gråta när jag behöver
skrika när ilska kväver min kropp
lyfter min glädje när lyckans vindar sveper
dina seende ögon
ser bakom döljande masker
ser mig för den jag är
och för den jag har möjlighet att bli
du skänker mod att våga

vördnadsfull står jag inför storheten
mellan två själar
sammanlänkade av de osagda orden
ord som bygger vår vänskap
en vänskap som får själen att sväva

måndag 19 januari 2009

Kreativt kladd & matsvineri


Jag tycker det är viktigt att barnen får utlopp för sin kreativa ådra. Vi har en uppsjö av ritsaker, häftapparater, tejp, pennor, pärlor, snören, papper – you name it, allt man kan behöva för en kreativ stund. Barnen har kilovis med lego, har alltid haft det sedan de var små.
Men det finns ett område där jag inte riktigt kan känna mig bekväm med kreativitet, och det är när det gäller mat. Jag gillar inte kladd. Idag när det var dags för kvällsmat tänkte jag i ett svagt ögonblick att "självklart ska tjejen också få en tallrik och lite ris". Jodå, fram med värsta praktiska Baby Björn tallriken och på med lite ris. Hon blev så klart överlycklig över alla de små kladdiga kornen. Så överlycklig att de hamnade överallt. Och då kändes med ens min idé inte så rolig längre. Att jag dessutom hade valt jasminris till kvällsmaten gjorde ju knappt saken bättre. De små kornen är ju ofantligt smetiga och kletiga. När jag skulle torka bort dem slutade det med att jag var kletig istället. En svindlande tanke är att tösabiten inte ens börjat äta själv ännu, hur ska det då gå??? Nästa gång jag får ett kreativt matanfall ska jag välja ett mer lättstudsat ris som inte kletar, förmodligen basmati.

söndag 18 januari 2009

Läskiga typer...


... var det fullt av i vårt hus igår kväll. Vi hade skräckfest, ett sånt härligt tema! I lördags lämnade vi barnen till mormor och morfar redan på förmiddagen, sen var förberedelserna i full gång. Gravstenar skulle placeras ut, halshuggna kroppar, hängda kroppar, spindelväv skulle spinnas över hela huset. Det var lite pyssel men sjutton vad bra det blev. Och vad kul vi hade!
Efter en inledande Bloody Mary fick gästerna gå tipspromenad i form av gravstenar. En sten för varje festdeltagare där frågan stod. Sen fick de gå in i källaren till några få värmeljus och dånande spökmusik. Efter det var partyt i full gång. 

Tack alla läskiga och härliga vänner som verkligen går inför temat!
We love you!

onsdag 14 januari 2009

Andas in, andas ut...

...glöm inte de djupa magmusklerna och bäckenbottenmusklerna. Tänk på skulderbladen och slappna aaaaaaaaaavvvvvvv. 

Vi har varit och provtränat pilates, jag, Katja och Mimmi. Jag som är ett stort yoga-fan tyckte att det var riktigt bra, andningen kändes inte så betungande. Påminner en hel del om yoga-andning. Men det andra... Djupa magmuskler... var sitter de? Finns de överhuvudtaget? Jag tror att det är en muskelgrupp som hon hittat på. Och så var det ju det här med bäckenbottenmusklerna och knipandet... Jag vet, vi alla vet ju att det är något vi måste göra, något vi borde vilja göra för det förbättrar både det ena och andra. Men jag får erkänna att jag inte är så flitig som förespråkas. Och nu skulle vi dessutom göra det samtidigt som magmusklerna skulle spännas och andningen skulle kontrolleras och... ja, ni hör ju själva.
Fast min förhoppning är att jag efter denna 16 veckors kursen kommer komma ut som en välandad kvinna med nya magmuskler och starka muff-muskler.

PS. Jag läste någonstans att en orgasm om dagen är bra även när det gäller knipandet. Låter mycket roligare än det vanliga knipandet. Får nog skriva till Katerina Janousch och tipsa henne inför Orgasmboken 2.

Puss å kram!

Ryyyyyyysssssssss!

Ha, jag sitter och planerar för fullt för helgens fest, en skräckens afton... he he he. Det är verkligen så att planering är halva nöjet. Häromkvällen satt jag som bäst och tillverkade saker, och när det sedan blev strömavbrott var jag nästan rädd för att gå ner i källaren själv... Hoppas att gästerna kommer känna detsamma.
Detta är nog min genre för när jag tidigare idag föreslog en sak för min man blev hans svar: "Du är sjuk". Ja visst, men det kan inte hjälpas. Min hjärna bara bubblar av galna idéer över vad som kan finnas på en skräckfest. Jag är sjukligt förtjust i skräck. Jag, precis som många andra, satt i tonåren och plöjde den ena mer eller mindre tvivelaktiga skräckfilmen efter den andra. Jag har läst alla Stephen King och dylika författare. Där är jag inte riktigt längre, men jag frossar likt förbaskat i det!


Frihetens kvinna

vild som en stormvind
rider hon över åtråns fält
och lusten ängar
starka muskler bär henne fram
denna underjordens drottning, 
månen och trollkonstens gudinna

hon härskar över natten
och ger liv åt dagen
vinden dansar i hennes hår
 då hon rider till gryningens rand
dold bland drömmar och skuggor
i månsken som belyser hennes väg

i ständig jakt
lockar hon med mjuka läppar 
och förföriska ögon
erotikens pärlglans på hennes hud
trollbinder begäret
när hon stjäl lust och fantasi

lycklig är den man
som fångar frihetens kvinna

måndag 12 januari 2009

Längtar till sommaren


Jag vet, det är ganska länge kvar. Men längtan är sällan rationell, åtminstone inte min längtan. Häromdagen var det underbart väder, solen sken, snön smälte och det var ganska varmt. Farligt nära vårkänsla fast det bara är januari. Så här blir det varje år, efter jul så kommer längtan. Jag är ju en vår/sommarmänniska. Avskyr det mörka och blåsiga som är nu. Jag vill ha sol, värme, att kunna bada, gå i små kläder utan att frysa, bli brun, dricka vin på altanen. You name it, jag kan hitta tusen och en fördelar med sommaren som vintern saknar. 

I brist på solvärme så värmer ju även ett gott skratt, sägs det. Det gjorde det verkligen i lördags. Då fick jag ett överraskningsdygn av min man. En natt på hotell i Göteborg, med bubbel, vin och öl. Vi hade jättemysigt och framför allt roligt när vi på kvällen såg en show med Morgan Alling. En pjäs där han ensam spelar 40 roller. Helt fantastiskt och otroligt kul! Han är verkligen skoj utan att bli löjlig. Dessutom var han så bra på att dansa i fredags, kommer att rösta på honom varje vecka nu i Let's Dance. Och tro inte att någon av er andra får göra annorlunda – Morgan Alling forever!

I natt låg jag och läste en bok som handlar om Mindfulness. Medveten närvaro skulle man kunna översätta det med, att lära sig att vara och leva i nuet. Väldigt intressant och tankeväckande. Framför allt för mig som alltför ofta längtar framåt och till nya saker. Men det här med sommarlängtan är svårt att stänga av...


Älska på en solvarm brygga

Tänk om vi kunde få ligga
tillsammans, du och jag
i kvällssolens sken
ensamma
på en solvarm brygga

Tillsammans höra omvärldens ljud
sakta segla bort
för att lämna vår tvåsamhet
att finna sin egen rytm
till vågors mjuka kluckande

Sida vid sida känna vinden
blåsa lust i varje hårslinga
och kvällsvarma strålar
mjukt smeka oss närmare varandra

Jag vill älska med dig
till ljudet av havets frihet

torsdag 8 januari 2009

Jag är en rik kvinna!

Jag är en rik kvinna, nedlusad av rikedom skulle man nästan kunna säga. 
Och då pratar jag inte om några små futtiga papperslappar och runda små metallbitar. Jag menar rikedom som i vänner, rikedom som i gemenskap och kärlek.

Idag på eftermiddagen var jag och mina barn och åkte snowracer tillsammans med en grannfamilj. Efter en stund så tröttnade vi och gick hem till oss för att fika. De stora barnen levde rövare och var allmänt galna på barnvis. Den lilla snuttan gjorde sig till och ville vi skulle titta på henne. När de var redo att gå hem så kom en annan kompis med sina barn för att käka kvällsmat med oss. Nytt barnbuller, gap, skrik, bråk, bus, skratt, spring, stoj och dansuppvisning (tydligen ett återkommande tema för våra barn). 

Visst är det påfrestande, efter en stund känns trumhinnorna glödande av allt ljud. Men vad gör det egentligen? Allt det där betyder ju att vi har vänner som vill komma hem till oss, att vi har vänner som trivs hemma hos oss, att vi har vänner som vi tycker om (och som förhoppningsvis tycker om oss). Och det är för mig den största rikedomen som finns!

Tack alla fina vänner för att ni gör mitt liv rikt, 
det skulle inte vara detsamma utan er!

onsdag 7 januari 2009

Janne G, hur gör du egentligen?

Jag blir galen! I min skrivkurs så ingår det bland annat att varje dag skriva på sitt bokmanus/novellmanus eller vad man nu vill åstadkomma. Tio minuter om dagen första veckan, tjugo minuter andra veckan osv. Och jag fastnar direkt. Jag vet vilken story jag vill ha men hjärnan vill inte fortsätta längre än till titeln. Den måste väl ändå inte vara klar och klubbad när man börjar skriva?! Janne G, Lisa M och alla ni andra etablerade där ute – hur gör ni egentligen? Har ni redan bestämt titeln när ni skriver de första orden på boken med stort B eller är det något ni kommer på i all hast innan boken skickas till förlaget? Lite slentrianmässigt sådär... äsch, jag kallar den Sprängaren – ja, det blir bra...

Jag blir tokig på mig själv! 

Jag lovar er, jag kommer inte kunna sova i natt för tankarna på den där jäkla boktiteln kommer bara snurra runt utan att kunna fastna någonstans, suck...
Psst... I tidigare nämnda Orgasmbok stod det också att en orgasm är det bästa, billigaste och effektivaste sömnmedlet om man har svårt att somna. Vi får väl se, jag får prova om det kniper framåt småtimmarna... *ler*

Holy Jesus...

...ja, idag har jag nog mött honom. 

Vissa väntar kanske på en man i vit särk, skridande längs gatorna. Andra menar att han är något, en ande, en livssyn. Jag tror att han i viss mån uppträder som naprapat i Borås. Helande händer verkar han ha i allafall. Visst, med hjälp av lite el och nålar åstadkom han mirakel men det var med sina händer som han knäckte min nacke och rygg till rätta.

Jag är en smärttålig tjej. Har fött barn utan smärtlindring, brukar inte oja mig över småsmärtor. Men nu har jag haft djävulskt ont i ena axeln och upp i nacken. Efter ett par dagars knaprande av värktabletter och flitigt micrande av den stackars vetekudden så gick det inte längre. Mina väninnor har redan pratat sig varma om honom, naprapaternas naprapat. Och jag måste nog säga – de hade rätt. Jag är helad!

Jag fick en bok av en fantastisk kvinna i julklapp, Orgasmboken av Katerina Janousch. Väldigt underhållande läsning. Flera spännande tips för att hotta upp sitt orgasmerande. 250 punkter som rör orgasm, både manlig och kvinnlig. Enligt henne så skulle det vara mycket mindre sjukskrivningar, utbrändhet och kroniska smärtor bland kvinnor om fler fick orgasm, ofta och många av dem. Kanske har hon rätt, om inte annat blir det betydligt roligare att ha ont... 

måndag 5 januari 2009

Idag är första dagen...

... på resten av mitt skrivande. Nu äntligen känner jag mig manad att göra ett krafttag. Har väntat och väntat på den känslan. Häromdagen hittade jag en kul blogg som heter "skrivpuff", som skickar ut en skrivövning varje dag. Raskt anmälde jag mig och nu får jag små utmaningar varje dag. Bra för mig som annars alltför lätt grottar in mig i bekvämlighetssoffan.

Dessutom har jag en annan skrivkurs/övning som sträcker sig över 4 veckor. Också en eller två uppgifter varje dag som går ut på att släppa fram kreativiteten och våga vara galen. Vi får se hur det går. Men nu ska jag sätta igång. Förutsättningarna kunde inte vara bättre; lilltjejen sover, mannen jobbar och sönerna är hos en kompis. Wish me luck...

lördag 3 januari 2009

Mini-tonåring?


Suck, vi har en tonåring-light hemma och det är helt bedrövligt! Om detta är miniversionen, hur ska det gå när grand-master-teenager tittar in????? Våran ena son, 6 år, har förvandlats från en gosig unge till en gosigt monster. Ena stunden vill han vara liten och krypa upp i knät och nästa stund vrålar han och käftar emot. Suck, vad gör man?

Bok-freak som jag är konsulterar jag alla böcker vi har som rör barnuppfostran. Men summan av kardemumman är att "det hör till, är bara en del av utvecklingen, 6-årsåldern kallas lilla tonåren"... ja, men vad f-n det har jag ju redan märkt! Jag vill veta vad vi ska göra, en handlingsplan liksom. Men det verkar inte finnas. Vi får komma på en själva. Inte helt lätt när vi ena stunden vill ta honom i famnen och pussa bort all ilska för att i nästa stund låsa in honom i en låda och slänga bort nyckeln.

En skälvande tanke blir också att om detta är vad söner kan åstadkomma, hur ska det då gå med en dotter (som enligt min mamma var MYCKET värre än söner)??? Bäst att börja bunkra upp med oceaner av tålamod, pedagogik och en massa kreativitet för att lösa konflikterna...