Mini-tonåring?

Suck, vi har en tonåring-light hemma och det är helt bedrövligt! Om detta är miniversionen, hur ska det gå när grand-master-teenager tittar in????? Våran ena son, 6 år, har förvandlats från en gosig unge till en gosigt monster. Ena stunden vill han vara liten och krypa upp i knät och nästa stund vrålar han och käftar emot. Suck, vad gör man?

Bok-freak som jag är konsulterar jag alla böcker vi har som rör barnuppfostran. Men summan av kardemumman är att "det hör till, är bara en del av utvecklingen, 6-årsåldern kallas lilla tonåren"... ja, men vad f-n det har jag ju redan märkt! Jag vill veta vad vi ska göra, en handlingsplan liksom. Men det verkar inte finnas. Vi får komma på en själva. Inte helt lätt när vi ena stunden vill ta honom i famnen och pussa bort all ilska för att i nästa stund låsa in honom i en låda och slänga bort nyckeln.

En skälvande tanke blir också att om detta är vad söner kan åstadkomma, hur ska det då gå med en dotter (som enligt min mamma var MYCKET värre än söner)??? Bäst att börja bunkra upp med oceaner av tålamod, pedagogik och en massa kreativitet för att lösa konflikterna...