Varför är det alltid så att det dåliga samvetet kommer krypande så snart mina telningar stängt sina små blå? Samvetskval över att jag gormat, varit arg och skällt istället för att bara krama dem. Men vad gör man när de lever rövare och tålamodet tryter?! Nu när jag varit gräsänka sedan i fredags börjar min ork ta slut. Jag känner att jag brister som mamma, inte i min kärlek utan i pedagogik. Som tur är har åtminstone barnen självdistans...
Innan när jag skrek åt grabbarna nere i badet för att de inte lyssnade så stannade en av dem upp, tittade noga på mitt ansikte och sa:
– Mamma, nu är du så där arg som en drake så snart kommer det nog rök ur din näsa...
Förlåt barnen för att jag är arg och opedagogisk ibland. Trots att ni provocerar mig till raseriets rand så älskar jag er mer än livet självt. Även om jag visar det genom att spruta eld...
2 kommentarer:
Oj, vad jag känner igen det där... Det finns ju ett uttryck: De är söta när de sover... Skämt å sido, men jag vet hur du menar när man känner att det inte har varit nån bra dag! Då vill man nästan väcka dem och bara säga hur mycket man älskar dem!! Men det vet de nog ändå :) Och jag har svårt att tänka mig att du blir lika arg som jag... Jag är den riktiga draken!
Kram Anna
Ops! vilken tur att jag inte var i närheten just då. Men det är klart det hade varit fruktansvärt cool om du kunde blåsa rök ur näsan...
Skicka en kommentar