...eller hur brukar det heta? Hur som helst så stämmer det. Igår kände jag mig urhängig och förkyld, deppig för att jag inte kunde vara med på tjejfest med bubbeldrickning och bastubad. Dels på grund av min egen förkylning men också dotterns magsjuka. Idag på förmiddagen har jag varit som ett grinigt åskmoln. Har verkligen inte haft lust att vara glad eller trevlig. Snarare har jag letat efter möjligheter att få vara sur, grinig och hängig. Ok, jag har haft ont i huvudet och dottern har bara gnällt. Jag tror att jag ibland bara måste ner till botten innan jag kan börja klättra upp igen, jag måste ner i det nattsvartaste hålet innan stegen leder tillbaka till ljuset. För nu... Efter en 20 minuters utflykt till den lokala ICA-affären känns allting mycket mycket bättre. Jag har fått frisk luft, god lunch, dottern har ätit och leker nu nöjt för sig själv. Dessutom har jag en härlig långpromenad framför mig med bästa väninnan. Åh, vad det är skönt att leva ibland!
Förlåt familjen för att jag var en sån surpuppa på morgonen!
2 kommentarer:
Sådär är det ibland. Du behövde nog bara en familjepaus, kan behövas nån gång ibland. Särskilt när man varit sjuk och isolerad.
Puss o kram /Anna
Förresten! Hur går det med stolarna?? Nyfiken!!
Skicka en kommentar