Var det bättre förr?

Idag har jag och mina telningar varit ett par timmar hos min älskade mormor. Vi står varandra nära och hon är en stor kärlek i mitt liv. Många gånger under åren har vi haft våra meningsskiljaktigheter, i synnerhet det som rör barn och barnuppfostran. Men de senaste åren har våra åsikter växt samman något mer. Jag tror att vi båda funnit sanningar i varandras åsikter.

Idag flög mina grabbar högt och lågt, i samma takt som ljudnivån. Och då sa hon en sak... Att hon inte kunde förstå varför det var så nu för tiden, varför barnen var mer bullriga/busiga/högljudda. Att hon inte kunde minnas att jag och mina syskon varit sådana. Min första reaktion var irritation och jag kände mig påhoppad som förälder. Men... jag satt och funderade på det där på vägen hem, om det kunde stämma. Till viss del har hon nog rätt. Vi kanske var lugnare, mindre busiga när vi var DÄR. Men hemma... herregud, jag och min bror har ju retats/brottats/slagits/boxats/karatesparkats på varandra hur mycket som helst.

Och kanske är det så att uppfostran så väldigt annorlunda ut tidigare, men inte bara av godo. Jag tror att man idag har betydligt större respekt för barnen, för deras person och integritet än vad man hade innan. Åtminstone försöker jag leva efter det. Och då får lite högljuddhet och hopp i soffan vara värt att de blir starka individer med mycket självkänsla och egenvärde.

Kram Linda

PS. Fniss...min mamma berättade innan att de alltid hotade oss barn innan vi skulle till mormor och morfar för att vi skulle uppföra oss ordentligt... Vad är det man säger – ändamålet helgar medlen...