När slutar vi vara kreativa egentligen? Ni vet så där ohämmad kreativitet som bara barn besitter. Kreativitet som förvandlar en soffa till ett spännande piratskepp eller ett snöre till en mystisk orm... ja, exemplen är många och ofantligt fantasifulla. När slutar vi vara så och när tar den tråkiga verkligheten vid? Kan vi förhindra att det sker? Kan vi hjälpa våra barn att bära med sig så mycket som möjligt av fantasivärlden upp i vuxen ålder?
Ja, jag vet att jag jobbar med ett kreativt yrke, får skapa och dona. Men let's face it – det är väldigt få kunder som är intresserade av att jag skapar något mystiskt och fantasifullt likt en piratsoffa. De vill ha fantasi och kreativitet inom ordnade ramar och lagom mycket.
Inte konstigt att man blir hämmad på det kreativa planet på ett sätt. Ibland kan jag avundas konstnärer, de kan verkligen få utlopp för kreativitet på ett fritt sätt. Inom konst finns det, enligt mitt sätt att se det, inga rätt och fel. En konstnär kan vräka på och blanda i en explosiv och expressiv kakafoni men om man gör det med ord är det ingen som förstår någonting. Samtidigt som ord å andra sidan kan uttrycka så ofantligt mycket som inte en målning kan göra.
Min syster har önskat sig en dikt av mig i julklapp. Redan när hon sa det kände jag hur prestationsångesten lade sig som en tyngande hand på min axel. Jag vill ju att det ska bli bra, jag vill att varje litet ord ska förmedla hur mycket JAG ÄLSKAR DEN LILLA SNORUNGEN! Tänk om hon blir besviken... Ja, ni hör ju, jag är min egen fiende...
Och det blir knappast bättre ju längre jag väntar, julen kommer ju närmare och närmare. Visst, jag har några idéer om vad jag ska skriva till henne, och jag vet att jag kommer fixa det. Har gjort några sådana personliga dikter innan, men resan dit är en nagelbitande historia fylld av vånda.
Ta hand om er där ute i snöyran!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar