Jag har förlöst dikten, dikternas dikt, words of the century. Jag har fått ur mig min kärleksförklaring till min lilla fina syster. Och jag hoppas att den förmedlar lika mycket känslor till henne som den genererade hos mig när jag skrev den.
Lite nervös är jag allt att hon inte ska tycka om den, att hon har en annan bild av vad hon vill höra än vad jag ger. Men jag ska, trogen till mitt yrke, förpacka den så snyggt att hon köper den ändå... Jag kommer att lägga ut den här, men jag får nog vänta till efter julafton. Vet inte om hon läser men vågar inte ta risken.
En sak har jag i allafall kommit på. Jag måste nog fortsätta med mitt diktande för att få loss kreativiteten och döda mina hämningar. Jag kände när jag satt och skrev att jag bara vågade "göra det", det där okontrollerade som är min största akilleshäl. Även om dikter är kul i sig kan de nog också vara en språngbräda för ett mer fritt skrivande på alla plan. Det är det som är det bästa med poesi, det finns inga rätt och fel, inga regler. Lite som en målning faktiskt. Bara flum-flum och kreativt exploderande. Sen är det upp till var och en att ta till sig det. In the eyes of the beholder, som man säger...
Åh, vad nöjd jag är med mig själv just nu, att jag äntligen fick loss orden! Skål för mig och min underbara, fina, unika, vackra, modiga, kärleksfulla lillasyster!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar