Breakdance någon?

Vi vuxna dansar för lite breakdance, så är det bara. Tidigare idag var vi nere hos grannarna och tog en öl. Deras och våra grabbar ville uppträda med dans och musik. Ok, vi var på och ville kolla. Barnen tog det på största allvar, ritade biljetter och delade ut, numrerade platser och fixade. Vi satte oss och de rev av världens dansshow med snurrande discolampa, breakdance-moves på golvet och rytmiska takter från el-pianot.

Varför gör aldrig vi vuxna så? Vet inte om mina vänner (eller någon överhuvudtaget) skulle vilja se mig kasta mig handlöst på golvet i en breakdance-snurr... Men själva grejen, barn är så härligt ohämmade. De struntar fullkomligt om dansen mest är orytmisk, scenkläderna består av underställ, att discolampan är epilepsi-framkallande eller om dansgolvet är mikroskopiskt tilltaget mellan en julgran och ett akvarium. De bara gör det – följer sin lust och sitt hjärta. Och där, mina vänner, är pudelns kärna. Att bara göra det, bara våga, följa sin lust och hjärta. Det är en vara som åtminstone jag har alldeles för lite av. Det är alldeles för lätt att fastna i ordentliga tankar om hur det borde vara. Det är mitt officiella nyårslöfte – att följa mitt hjärta – fast vi får se hur det blir med breakdancen....

Gott nytt år alla fina människor!