Teknikens under...

Jag gillar teknik, för det mesta. Men när det krånglar kan man bli galen! Som nu på jobbet... Två gånger har min dator brunnit, eller åtminstone osat bränt. Och det känns ju så där. Den fick åka med budbil till vår datadoktor idag. Dessutom har vår hemdator blivit aningens demolerad av vår dotter. Häromdagen när jag kom ut i vardagsrummet hade hon lyckats dra loss en tangent. Och inte ens en mindre viktig som x eller z, utan mellanslagstangenten. Ni kan ju förställa er hur långsamt det går att skriva när man måste göra ett specialtryck för att få fram ett mellanslag...

Hur som helst har jag funderat över det här med teknik, och vad beroende vi har gjort oss av den. De flesta hem har minst en dator, helst bärbara. Numera har de flesta av oss inte en vanlig tv med en fjärrkontroll utan ett gäng för att starta både tv, boxer och som i vårt fall förstärkaren. Om då något krånglar blir man utan sina älsklingsprogram...om man nu upplever det som ett problem.

Ett annat exempel är tillgängligheten, hur kontaktbar man är. Nu för tiden har minsta skolbarn en egen mobiltelefon, att en vuxen inte skulle ha en känns som en omöjlighet. Alltid ska vi vara tillgängliga, nåbara. Att man dessutom har en mailadress ses som självklart. Som igår på föräldramötet så skulle vi fylla i en kontaktlista till alla föräldrar, med just mailadresser. Jag såg en pappa som inte fyllde i, antagligen för att han inte har någon. Hur blir det då, kommer han missa eventuella inbjudningar till pappaträffar, julfester och andra arrangemang?

Oavsett vilka konsekvenser det har så tycker jag om att vara tillgänglig, att de jag tycker om och de som tycker om mig kan få tag på mig. Och det allra bästa är... att jag kan välja hur tillgänglig jag ska vara. Både datorn och telefonen har en bra knapp, avstängningsknappen... åtminstone fram till att ens dotter bryter loss den!