Det finaste jag har...

(våra underbara små bustroll)

Vid några tillfällen har jag läst en blogg som handlat om en ung ensamstående mamma som har haft en dödlig form av cancer och hennes dagar har varit räknade, det fanns inget mer läkarna kunde göra. Hon har levt ensam med sin lille son, och levde med vetskapen om att hon skulle lämna honom ensam kvar eftersom pappan inte finns med i bilden.

Jag skriver "levde" för hon gick bort för en tid sedan, och häromdagen hade hennes syster publicerat hennes sista inlägg som hon skrev någon av de sista dagarna. Om hennes ångest över att inte få finnas i sin sons liv, inte få busa med honom på gräsmattan, inte få torka glass från hans mun, inte få lukta på hans solvarma nacke och allt annat som hör föräldraskapet till.

Hennes ord var så otroligt smärtsamma att läsa, för smärtsamma för att ta till sig nästan. För smärtsamma för att översätta till sitt eget liv. Att ens tänka tanken är mer än jag orkar med. Att inte få natta sina troll, inte få krama dem, inte få skratta tillsammans, inte se dem växa upp, inte få trösta dem när de gråter... att inte veta hur de har det... Bara jag tänker tanken kramas mitt hjärta ihop till en liten skrynklig boll.

Älskade älskade ungar, jag älskar er av hela mitt hjärta, av hela min själ! Och jag är så tacksam för att ni har valt just mig till er mamma...