Då, nu och längre fram... En prestationsprinsessas tankar...

Nu kommer ett långt inlägg, jag hoppas att ni orkar läsa för det här är viktigt för mig...

Vem vill jag vara när vägen tar slut?

Ni som har läst tidigare inlägg vet att jag haft det lite kämpigt på sista tiden, på jobbet. Jag lovade att jag skulle skriva om det när jag orkar. Sedan i våras delar jag och min man på föräldraledigheten. Jag jobbar två dagar i veckan, min man tre. Det funkade jättebra fram till semestern, men inte sedan... För er som inte vet så arbetar vi på samma jobb. Efter sommaren blev det bara mer och mer arbete. Vi började jobba båda två och hade då barnvakt till vår lilla prinsessa nästan varje dag. Och sedan dess har det varit så.

Jag har blundat och skjutit undan den gnagande känslan i magen, en känsla som talat om att detta inte är bra, det var inte så här vi ville ha det. Lillskruttan har haft det jättebra med moster och mormor, det handlar inte om det.

Hela tiden har det blivit stressigare och stressigare på jobbet, i kombination med dåligt samvete över att vi inte följt det som vi hade tänkt oss. Sedan en månad ungefär har mitt inre börjat protestera, jag har inte sovit ordentligt på flera veckor. Många nätter har jag legat och stirrat i taket medan tankarna och stressen över jobbet har virvlat runt i huvudet. För två veckor sedan tog jag slut... det fanns inte en gnutta ork kvar, hela min själ protesterade och äntligen lyssnade jag. Så mycket som jag grät den veckan har jag inte gråtit på flera år.

För att förkorta hela historien lite grann har jag nu aviserat att jag avsäger mig de kundansvaren jag har om det blir nödvändigt för nu vill jag inte jobba mer än två dagar i veckan för den här tiden med lilla H kommer inte tillbaka, den är här och nu.

Det är fortfarande frustrerande, igår kände jag mig superstressad på morgonen över att inte ha koll på projekten på jobbet, innan jag fick en överblick. Direkt kände jag ett tryck över bröstet, av obehag. Så nu är jag jättenoga med att inte ta på mig för mycket, vare sig privat eller på jobbet. Jag kan, som så många andra, vara en expert på det.

Fördelen när sådana här saker händer är att det sätter igång tankar på vad jag vill med mitt liv, var vill jag vara när vägen tar slut, vem vill jag vara, vad är viktigt för mig i mitt liv och vad vill jag uppnå. Spännande och inte helt enkla tankar.

Hoppas att ni orkat läsa allting, för det kan även ses som en liten varning från en prestationsprinsessa till andra – ta hand om er, för det är bara du som vet vem du är och vad du behöver!