(mina egna bustroll fikar i mormors stuga)
Min mormor ska sälja sin stuga, en stuga där vi vuxit upp på somrarna, där vi busat, lekt och härjat runt i skogen. Vi har sovit i trädgården, rott på sjön på natten, matat räven i skogen, trampat igenom i kärret, bärgat hö med bonden, smugit på hans loge och tusen andra saker under vår barndom.
Hennes stuga är ett sådant ställe som vi numera inte besöker superofta (några gånger varje sommar i allafall), men som man ändå räknar med ska finnas kvar, egoistisk tanke jag vet. Så det känns lite konstigt att den ska säljas. Förra veckan var vi där ute, mormor jag och barnen. Vi skulle gå igenom och plocka åt oss det vi vill ha. Jag hittade en del saker, men det som slog mig mest var hur sorgligt det kändes. Jag började naturligtvis gråta, vilket fick mormor att gråta, och till slut stod vi där... omgivna av alla hennes saker i en enda röra, med armarna om varandra och tårarna rinnande.
Jag tror ändå att det kommer något gott ur det mesta, och det gör det absolut ur detta också. Men det känns ändå tomt och lite sorgligt. Och kanske det mest tråkiga är att jag inte kommer kunna överföra samma "magiska" känsla kring stugan till mina egna barn... =(
Kram Linda
1 kommentar:
Fin blogg du har!
Skicka en kommentar