Oldies but goldies...

(bild: google.se)

Ikväll har vi tittat på E.T med barnen, och ja... den var lika sorglig och gripande som för 25 år sedan när jag såg den första gången. Det är något visst med den filmen. Precis som E.T säger på slutet "så känns det i hjärtat". Och det var även barnens betyg – att den var väldigt bra och sorglig! Det känns så skönt att kunna se filmer tillsammans med dem som INTE handlar om Bakugan, Pokemon eller något annat japanskt ninja-djur.

Jag började tänka tillbaka på filmer som jag verkligen tyckte om som barn och två som sitter kvar är tecknade filmer (förmodligen de första japanska... ;-) som heter Candace och Sandybelle. Candace handlade om en föräldralös flicka som bodde på barnhem och Sandybelle handlade om en flicka vars mamma nyligen hade dött och som levde tillsammans med sin pappa i en husbil. Muntra filmminnen från barndomen... verkligen... ;-)

Hur som helst så tillhör E.T en av mina absoluta favoritfilmer över tid räknat, och vi är nog många som minns den lite darriga rösten och det oerhört långa finget som pekade mot himlen och ville "phone home..."

Ha en härlig helg!