Badrumsmöbler i ny kostym

Så här ser det ut nu. Jag har vitmålat allting, och sedan "rispat" med ett sandpapper för att få det att se slitet ut. Förutom spegel och skåp är det också en byrå. Jag blev jättenöjd. Vad enkelt egentligen, istället för att köpa nya möbler kan man enkelt (och billigt) fixa till de gamla – bra när det gäller all överkonsumtion.

Badrumsmöblerna

Lite dum vinkel på kortet, men så här såg badrumsmöblerna ut innan.

Breakdance någon?

Vi vuxna dansar för lite breakdance, så är det bara. Tidigare idag var vi nere hos grannarna och tog en öl. Deras och våra grabbar ville uppträda med dans och musik. Ok, vi var på och ville kolla. Barnen tog det på största allvar, ritade biljetter och delade ut, numrerade platser och fixade. Vi satte oss och de rev av världens dansshow med snurrande discolampa, breakdance-moves på golvet och rytmiska takter från el-pianot.

Varför gör aldrig vi vuxna så? Vet inte om mina vänner (eller någon överhuvudtaget) skulle vilja se mig kasta mig handlöst på golvet i en breakdance-snurr... Men själva grejen, barn är så härligt ohämmade. De struntar fullkomligt om dansen mest är orytmisk, scenkläderna består av underställ, att discolampan är epilepsi-framkallande eller om dansgolvet är mikroskopiskt tilltaget mellan en julgran och ett akvarium. De bara gör det – följer sin lust och sitt hjärta. Och där, mina vänner, är pudelns kärna. Att bara göra det, bara våga, följa sin lust och hjärta. Det är en vara som åtminstone jag har alldeles för lite av. Det är alldeles för lätt att fastna i ordentliga tankar om hur det borde vara. Det är mitt officiella nyårslöfte – att följa mitt hjärta – fast vi får se hur det blir med breakdancen....

Gott nytt år alla fina människor!

Löftesrik avslutning

Nu är det bara några dagar kvar av året. Som alltid efter jul så känner jag energi och sugen på nya tag. Kort och gott, en riktig släng av nyårslöfteslust. Jag vet, det är ju egentligen bull-shit med nyårslöften men faktum är att en del av mig gillar dem ändå. En chans och förhoppning att förändra, till det bättre. Mer träning, bättre kost etc etc. Det finns ju alla varianter att välja mellan. Jag har några som jag vill jobba med, bli bättre på. Och oavsett om man håller sina löften eller inte så tycker jag att intentionen räcker en bra bit på vägen. Bättre att försöka och misslyckas, än att aldrig försöka alls. 

Jag vet inte hur det är med er, men jag är alla gånger min egen största kritiker, och den kritiska rösten brukar kunna slå sig igenom de hårdaste försvar... Så jag tänker hålla mina löften för mig själv (och min egen kritiker). Men jag tänker tala om för världen när jag lyckas uppnå dem, för misslyckanden är egentligen ganska ointressanta om de inte lär en något, eller hur? Så varför ödsla tid och ord på att prata om dem *ler*

Jag kan avslöja lite grann... det finns fem löften som innefattar olika delar av mitt liv, olika drömmar, förhoppningar och önskningar. Och istället för att formulera dem "jag ska" har jag bestämt mig för att säga "jag vill", för det är ju precis det det handlar om – saker som jag vill förändra – bara för att jag skulle må bättre av dem, både psykiskt och fysiskt.

Ta hand om nu de sista dagarna, för det tänker jag göra!

Love you

Gideons dikt

Ett barns sömn

kärlek fyller min kropp

vidunderlig

älskar synen av din lilla nacke

brun av vårsolens strålar

vill pussa ditt solblekta hår

sömnsvettigt på barns vis

avundas din sömn

rofylld och självklar

i visheten om kärleken som vakar

när du sover

hjärtat slår några extra slag

över storheten i dig

du, ett kärlekens barn

Gastons dikt

Mitt barn

kom

ta min hand

jag ger dig skydd

skydd från mörkret

jag leder dig dit

till en plats

slappna av

blotta din själ

jag ger dig av min kraft

en styrka

att gå resten av vägen 

på egen hand

Kreativt utlopp

Jag har funderat lite de sista dagarna, hur det nu har hunnits med vet jag inte. Men oftast blir jag ett under av effektivitet när det är mycket runt omkring. Och jag har kommit fram till att för att få igång mitt skrivande måste jag (läs; vill jag) få igång kreativiteten på fler plan. Låta den flöda och rinna över var jag än är och pillar. Komma in i ett flow så att säga. Dikterna är ju ett sätt, att fixa hemma är ett annat. Mina grabbar har inspirerat mig till varsin dikt, ska lägga ut dem här. Så nu väntar jag på mer inspiration av dottern, känner hur den börjar spira.

På tal om att fixa hemma så ska vi börja måla om våra badrumsmöbler. De är för trista, standard från IKEA som var snygga när vi köpte dem för 7 år sedan. Men nu, ja, de behöver en ansiktslyftning. Återkommer med hur det blev.

God Jul!

Ja, nu är det redan annandagen. Det är så mycket som ska göras/hinnas/fixas på jul och vips är den över innan de sista stroferna av Benjamin Syrsa har tonat ut. Fast på ett sätt är det också skönt tycker jag. Allting kan övergå till det normala igen. Jag tänkte att jag skulle lägga ut min systers dikt nu när hon har fått den. Och ja, hon började gråta... *ler*

Allra käraste syster

Du och jag, liten och stor

så bräcklig första gången inför mina ögon

Din knutna hand i min, så spröd, så liten

Ditt busiga skratt när du tog mina saker

och arg likt en rytande storm när du hävdade din rätt

Dina små trummande fötter när du sprang genom rummen

Små tramp har blivit stora, den lilla handen har vuxit

Min lillasyster har blivit stor, och jag har vunnit en vän

En vän som för alltid är en del av mig,

vilande på en speciell plats i mitt hjärta

En vän att berätta hemligheter för

och dela äventyr med

En vän att hålla i handen när jag är sjuk

och någon att bry mig om

En vän och syster som står på min sida,

likt jag på hennes

Du, min lilla fina syster gör livet rikt

alltid där, som stöd och tillgång

bunden till mig av ett kärleksfullt band

Du, min allra käraste syster

är en bit av barndomen som aldrig kan gå förlorad

Kreativa barn

Jag kom på en sak som jag måste berätta, även om jag borde sova eftersom jag låg vaken halva natten och läste... Fast det lär jag nog göra i natt också så det är lika bra jag är vaken.

Jag försöker att vara en pedagogisk förälder som lär mina barn om livet utan att försköna eller förvanskliga för mycket av verkligheten. Till exempel när det gäller både födsel och död. När vår dotter Humla föddes var min bästa vän Katja med och fotade i all sköns vinklar och vrår, foton som är helt ovärderliga för oss. Så då tänkte jag en dag att självklart ska grabbarna få se hur det såg ut när Humla föddes. Vi satt och tittade på ett snyggt bildspel som Jörgen fixat till i iPhoto, inget konstigt med det. Grabbarna tittade och frågade lite, framför allt om den stora blodiga saken som såg ut som ett träd på baksidan. Inga större utsvävningar utan jag berättade helt enkelt vad den hade för funktion etc etc. Sen har det inte varit mer med det. Förrän häromdagen...

Då hör jag hur grabbarna sitter vid datorn, och själva har startat iPhoto. De är ju fantastiskt kreativa och snabblärda med hur man startar program eller navigerar sig runt i datorn! De tittar och skrattar åt olika bilder från semester och annat. Efter en stund hör jag; "Där har vi moderkakan..."

Då har de små grynen klickat upp förlossningsbilderna för att själva ta sig en titt på hur lillsyrran pressades ut genom morsans muffa. Härliga ungar, även om jag inte kände mig helt bekväm i situationen. Nästa gång sitter det väl ett gäng med klasskompisar som också ska kolla på moderkakan...

Min systers julklapp

Tänkte bjuda på en liten försmak av min systers julklapp. Chansar på att hon inte läser innan jul, vet att hon jobbar järnet. Jag har klistrat upp dikten på en målarduk, rivit sönder ljusrosa silkespapper och klistrat fast runt om. Sedan har jag sprayat med snöspray på silkespappret för att få det att se frostat ut (men det hade jag inte gjort när jag tog fotot)

Boktips!

Jag måste bara tipsa om en bok jag snart har läst slut, "En halv gul sol" av Chimamanda Ngozi Adichie. Den är så grymt bra! Man får följa en familj och deras smärtor och våndor under inbördeskriget i Nigeria. 

I natt jag låg jag vaken till 01.30 och kunde bara inte sluta läsa! Det är en bok som verkligen griper tag, ni vet så där att när man släcker lampan måste tända den efter 2 minuter igen för att BARA läsa några sidor till. En sån bok som man börja misströsta när man passerar hälften för att då närmar sig obönhörligen slutet och man får inte läsa mer.

Jag är snart färdig med den, som synd är. Jag avundas de av er som fortfarande inte läst den. Köp den idag och se fram emot 682 sidors fantastisk läsning! I min drömvärld kommer jag också skriva en bok som någon bloggar om och skriver samma sak... *ler*

Ta hand om er i julstöket!

Förlossning

Yes, äntligen, jippi, I did it!!!!!!

Jag har förlöst dikten, dikternas dikt, words of the century. Jag har fått ur mig min kärleksförklaring till min lilla fina syster. Och jag hoppas att den förmedlar lika mycket känslor till henne som den genererade hos mig när jag skrev den.

Lite nervös är jag allt att hon inte ska tycka om den, att hon har en annan bild av vad hon vill höra än vad jag ger. Men jag ska, trogen till mitt yrke, förpacka den så snyggt att hon köper den ändå... Jag kommer att lägga ut den här, men jag får nog vänta till efter julafton. Vet inte om hon läser men vågar inte ta risken.

En sak har jag i allafall kommit på. Jag måste nog fortsätta med mitt diktande för att få loss kreativiteten och döda mina hämningar. Jag kände när jag satt och skrev att jag bara vågade "göra det", det där okontrollerade som är min största akilleshäl. Även om dikter är kul i sig kan de nog också vara en språngbräda för ett mer fritt skrivande på alla plan. Det är det som är det bästa med poesi, det finns inga rätt och fel, inga regler. Lite som en målning faktiskt. Bara flum-flum och kreativt exploderande. Sen är det upp till var och en att ta till sig det. In the eyes of the beholder, som man säger...

Åh, vad nöjd jag är med mig själv just nu, att jag äntligen fick loss orden! Skål för mig och min underbara, fina, unika, vackra, modiga, kärleksfulla lillasyster!!!!!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag kan avundas dem som redan som små vet vad de ska bli. Som min bror till exempel. När han var typ tre år sa han att "jag ska bli traktorförare när jag blir stor". Och nu, 27 år gammal har han en egen firma och kör grävmaskin. Suck, när ska jag komma på vad jag ska bli? Har inte jag blivit stor ännu? Jag tror det, åtminstone tekniskt sett – jag har fött tre barn, gift mig, äger ett halvt hus, fyllt trettio, har ett ICA-kort etc etc. Det känns som att jag har uppfyllt de flesta kriterier för att kvala in som stor/vuxen. Men jag vet inte vad jag vill bli.

Visst, jag har ett kul jobb, ett jobb som jag trivs med och som är kreativt. Men jag vet inte om det är det jag vill bli, om det är det som passar mig och min själ bäst. Och hur sjutton ska jag kunna komma på vad det är som passar mig bäst? Hur gör man? Eller är hela den härliga hemligheten är man inte alls behöver veta utan helt enkelt får prova sig fram?

Det är så svårt att vara vuxen och veta, det var mycket enklare när man var barn och helt enkelt bara bestämde sig för vad man ville bli. En av mina grabbar, Gaston, sa någon gång att han skulle bli robot, och numera ska han flyga militärflygplan. Den andra sonen, Gideon, vill hugga ner träd eller köra glassbilen. Bara så där... vad enkelt det är ibland...

Julpyssel

Åh, vad jag blev inspirerad till att julpyssla hemma i helgen! Vi var hemma hos min syster på Lucia-fika och de hade det så mysigt. Verkligen juligt shabby-chic. Blev sugen på att slänga ut hela vår inredning och ändra om. Men frågan är om det verkligen är vår stil, tror inte det. Men vi har i allafall bestämt oss för att måla om vårt matbord. Idag har vi ett urtrist i björk från IKEA som har sett sina bästa dagar. Barnen har hackat i det med osthyvlar bl.a...

Det här med kreativitet smittar verkligen av sig överallt. Om jag känner mig kreativ och inspirerad på ett område så smittar det av sig på fler ställen. Just nu känner jag för att fixa i ordning här hemma, med de saker vi har. Min syster är superduktig på det. Hon målar och fixar om möbler de redan har istället för att köpa nytt. Både ekonomiskt och klimatsmart!

Hur som helst så bortsett från fixarlusten är jag sugen på att göra olika sorters mat, inte bara för att äta utan för att det är roligt att testa nytt, nya recept och nya smaker. Läste om en massa goda sillinläggningar i helgen. Och jag älskar sill!!!!!!

Kram!

Var ligger brytpunkten?

När slutar vi vara kreativa egentligen? Ni vet så där ohämmad kreativitet som bara barn besitter. Kreativitet som förvandlar en soffa till ett spännande piratskepp eller ett snöre till en mystisk orm... ja, exemplen är många och ofantligt fantasifulla. När slutar vi vara så och när tar den tråkiga verkligheten vid? Kan vi förhindra att det sker? Kan vi hjälpa våra barn att bära med sig så mycket som möjligt av fantasivärlden upp i vuxen ålder?

Ja, jag vet att jag jobbar med ett kreativt yrke, får skapa och dona. Men let's face it – det är väldigt få kunder som är intresserade av att jag skapar något mystiskt och fantasifullt likt en piratsoffa. De vill ha fantasi och kreativitet inom ordnade ramar och lagom mycket.

Inte konstigt att man blir hämmad på det kreativa planet på ett sätt. Ibland kan jag avundas konstnärer, de kan verkligen få utlopp för kreativitet på ett fritt sätt. Inom konst finns det, enligt mitt sätt att se det, inga rätt och fel. En konstnär kan vräka på och blanda i en explosiv och expressiv kakafoni men om man gör det med ord är det ingen som förstår någonting. Samtidigt som ord å andra sidan kan uttrycka så ofantligt mycket som inte en målning kan göra. 

Min syster har önskat sig en dikt av mig i julklapp. Redan när hon sa det kände jag hur prestationsångesten lade sig som en tyngande hand på min axel. Jag vill ju att det ska bli bra, jag vill att varje litet ord ska förmedla hur mycket JAG ÄLSKAR DEN LILLA SNORUNGEN! Tänk om hon blir besviken... Ja, ni hör ju, jag är min egen fiende...

Och det blir knappast bättre ju längre jag väntar, julen kommer ju närmare och närmare. Visst, jag har några idéer om vad jag ska skriva till henne, och jag vet att jag kommer fixa det. Har gjort några sådana personliga dikter innan, men resan dit är en nagelbitande historia fylld av vånda.

Ta hand om er där ute i snöyran!

Mina kort

Som de flesta av er vet så tillverkar jag kort. Eller ja, jag trycker ju dem inte själv men jag står för själva designen. De säljs i två butiker i Borås, i liten skala. En kompis tyckte absolut att jag skulle gå på grossister för att försöka sälja in mina kort där. Efter att ha funderat ett tag så varför inte. Jag kan ju alltid försöka, och som tur är jobbar ju min syster i blomsteraffär och kunde tillhandahålla lite kontakter. Jag återkommer med hur det går.

Kanske kan detta funka?

Hmm... ett nytt grepp för att få fart på kreativiteten kanske? Vad vet jag, men jag vet att min skrivkreativitet har dalat det sista halvåret. Jag var verkligen på gång i våras med både dikter och noveller, och början till min bok. Men sen födde jag barn och så var det med den kreativiteten – den försvann i takt med magen.

Fast å andra sidan har jag inte haft så stor lust. Vill mest gosa med vår lilla Humla-tjej. Men nu börjar skrivarlusten göra sig påmind igen i sällskap med prestationsångest. Varför ska den där jäkla prestationsångesten alltid vara min högra hand? Fattar han/hon inte att jag vill helst slippa sällskapet? Och hur sjutton för man gör att bli av med den?

Hur gör dom, de där stora, ni vet dom som publiceras? Bara dom gör det, eller har de en strategi för sitt skrivande? Det kanske är lika delar av båda. Strategi och planering (och lite kontroll också...) är mitt mellannamn så jag skulle nog må bra av lite "bara göra det". Men hur ska jag skaffa mig det? Kanske får göra som en gång när jag skrev en av mitt livs bästa dikter – ta ett glas rödvin. Får nog vänta till i kväll när skrutten sover...